"Fan världen!" slår Robb Flynn mot oss. Med dessa ömtåliga ord börjar Bay Area neo-thrashers senaste verk och Flynn verkar mena det på allvar, för "Catharsis" är ett album som du inte hade förväntat dig av bandet. Ett 15-låtars vulkanutbrott fullt av smärta och ilska, hopp och glädje, melodi och vildhet. Den verkliga katarsisen i detta saftiga nya Machine Head-album är det rejäla långfingret mot alla purister. Metallmonstren har för länge sedan befriat sig från sin bur. Med «Catharsis» släpper Machine Head ett samtal om totalt motstånd.
Så här är den, den första stora musikaliska blockbustern 2018. Fyra år efter den ganska mediokra "Bloodstone & Diamonds" är väntan på efterträdaren äntligen över. «Catharsis» fortsätter Machine Heads långa tradition av att skriva låtar om verkligheten och autentiska, påtagliga känslor som djupt påverkar mänskligheten. "Bloodstone & Diamonds" var förvånansvärt okomplicerad efter det riktigt episka mästerverket "Into The Locust" och den ännu större "The Blackening". Den av Machine Head fulländade Neo-Thrash behölls, men kompositionerna var redan enklare, sångbetjänande och hitorienterade – vilket inte alla gillade. «Catharsis» kommer inte bara att värma människors andar, utan faktiskt spränga dem i luften.
Med det förra albumet och den melodiska titeln "Is There Anybody Out There?", släppt som singellåt, ett svar på rasismskandalen kring Panteras ropande Phil Anselmo, har Machine Head redan satt den musikaliska kursen mot den nya skivan. Säkert skulle många fans ha varit glada över en andra "The Blackening" eller till och med en likvärdig arvtagare till den banbrytande debuten "Burn My Eyes". Risken att bli plagiatör av sina egna verk hade dock varit stor. Då är det bättre att fly till fronten: Det akustiska stycket "Behind A Mask" leker med melankoliska alternativa ballader, "Heavy Lies The Crown" utvecklas från en klaustrofobisk visklåt till en fullfjädrad thrasher och "Bastards" är en politiskt motiverad, folkorienterad en låt som säkrar en plats på pallen för de mest spännande Machine Head-exoterna.
Förutom enstaka melodiska avhopp är nästan varje låt en skatt. När det kommer till hantverk är Robb Flynn och hans män fortfarande fantastiska. Dessutom kommer det inom en snar framtid att vara omöjligt att överträffa produktionskvaliteten för «Catharsis». Bandet och framför allt producenten Zack Haken lyckades packa alla instrument till en monumental ljudstruktur och ge det hela en transparent variation, trots modern teknik och stora produktionsvärden med alla möjliga specialeffekter. De skickliga arrangemangen ger varje instrument tillräckligt med utrymme att utvecklas. Det finns inte hundra låtar som överväldigar lyssnaren och som aldrig skulle gå att göra live i alla fall. Ett utmärkt exempel på detta är det utmärkta dubbelsolot på «Beyond The Pale», där båda gitarrerna naturligt kompletterar varandra på lead-nivå, medan bara MacEacherns bas trycker in underifrån. Inget extra rytmspår, inget överflödigt spelande - och ändå fastnar solot i ditt huvud som ingen annan! Sensationell! Hantverksmässigt finns det ändå inget att klaga på. Sammanbrottet i öppnaren «Volatile», som är ganska ospektakulär vid första förhör, avslöjar vansinniga gitarrkunskaper vid närmare eftertanke. I allmänhet kan uppmärksamheten på detaljer höras i varje låt, Machine Head menar vad de vill säga på «Catharsis».
En timme och femton minuter av musik väntar på lyssnaren på «Catharsis», uppdelad i 15 individuella spår som alla står för sig själva. Robb Flynn kan skriva fantastiska, subtila men ändå tunga och aggressiva texter. Framför allt har hans otvetydiga politiska ståndpunkter väckt Robb en del oförutsedd uppmärksamhet de senaste månaderna. Bara det faktum att en artist förankrad i punk och metal med ett tydligt uttryckt förkastande av eventuella rasistiska idéer på senare tid har kunnat polarisera i de så kallade sociala mediernas kommentarsspalter säger en hel del om vår tids samhällsförhållanden. På "Catharsis" gräver Machine Head lite i sitt eget förflutna. Delikat, särskilt i områden som inte togs emot entusiastiskt av alla fans vid den tiden. Med rapinslag och drogfrågor ser "Triple Beam" ut som en snabb titt i backspegeln, och fasen kring "The Burning Red" tappas också kort på.
När man lyssnar på "Catharsis" blir det äntligen klart att det som sas inte på något sätt tjänade syftet med albummarknadsföring, utan fortsätter kompromisslöst på skivan. Resultatet är å ena sidan det mest politiska och å andra sidan det mest lyriskt och musikaliskt schizofrena album som Machine Head någonsin släppt och därmed den absoluta motsatsen till "play it safe" på många olika plan. Det som till en början verkar vara ett strukturlöst lapptäcke visar sig vara ganska spännande efter upprepat lyssnande. Som ett totalt konstverk är "Catharsis" en krigsförklaring mot allt bakåtsträvande och bryter en högt knastrande lans för missfoster. Det hela låter riktigt bra tack vare rasande raseri och spot on melodier!
Tracklist:
- Flyktig
- katharsis
- Beyond The Pale
- Kalifornien blödning
- Trippelstråle
- Kalejdoskop
- Bastards
- Hope hoppas hopp
- Skriker på solen
- Bakom en mask
- Heavy Lies The Crown
- psykotisk
- Mal dig ner
- Razorblade-leende
- Eulogy
[rwp_boxid=»0″]