Vad gav nejet, motståndet? Ingenting. (...) Det var till ingen nytta; allt, helt allt, har blivit mycket värre. Så borde vi inte ha gjort motstånd? ... borde inte protestera? Borde vi ha ryckt på axlarna och accepterat allt? Dra dig tillbaka till den "nya innerligheten", som de mäktigas lakejer predikar? Väntar du på den nya kosmiska konstellationen Vattumansåldern som kommer att vända allt till det bättre? Eller säga upp sig? Ge upp? Slutmål: neuros eller medicinering, alkohol eller andra droger? Knäcka dig själv istället för att bryta det som bryter dig?
(...)
Framför allt måste du dock vara tydlig med en sak: Du kan inte vinna i det här specifika fallet. I specifika fall är makthavarna ALLTID de starkare, de har monopol på våldsanvändning – som man brukar säga. Du kommer aldrig att erkänna svagheten i att ha gett efter för "gatans tryck". Deras prestige, deras makttänkande kommer aldrig att tillåta dem att erkänna att den som sa "a" aldrig får säga "b" om "a" hade fel.För oss kan och får det inte handla om framgång eller ens "seger" i enskilda fall - annars är faran alldeles för stor att jag ger upp för att jag misslyckades. Jag måste vara medveten om att det inte handlar om det enstaka fallet, utan om något mycket större. Jag måste vara medveten om att jag är en del av en gigantisk social kamp, en kamp som bara har börjat och som ännu inte erkänns av de flesta. ... och går inte längre mellan vänster och höger.
– Hans A. Pestalozzi, juli 1986 (!)